Jag vill berätta en historia som ingen annan kan höra

Jag loggade in på min brors bdb förut av ren nyfikenhet. Jag kollade på hans "vänner" för att se vilken kategori han hade mig under (har sett att han har typ hur många som helst).
Jag var ensam under kategorien "Superstar".

Jag tycker så otroligt grymt mycket om min bror. Vi delar så mycket som många andra inte gör. Det där lät väldigt traumatiskt, men vi har varit med om en del. Sista tiden har vi inte pratat alls på ett sådant sätt som vi brukade. Jag vet inte, det är kanske jag som har slutat att lyssna och se lika noga som förut. Men nu har jag fått upp ögonen och jag tycker så grymt jävla synd om den där ungen. Man kan verkligen snacka om en melon. Hårt skal och alldeles mosat där inne. Klyven i alla frågor, ångest, prestationsångest och missnöjd.
Precis en sån som jag är.

Vi kommer alltid vara så. Meloner alltså. Fast just nu så känner jag mig inte så melonig. Saker och ting är ganska bra och jag känner att snart så släpper allt. Det löser sig alltid. Börja utveckla och avveckla saker. Passa och måtta in grejjer. Eller nej, jag har nog bara släppt allt. Skönt.

Åh, jag vet inte vad som hänt! Jag älskade verkligen att skriva, teckna, musik och allt sådant förr. Texter och ord känns bara patetiska och musiken låter inte lika bra längre. Jag vill ha mera. Jag är uttråkad och vill göra allt som jag drömmer om. Jag vill inte fastna och bli fastlås. Nu eller aldrig känns det nästan som. Kasta sig ut och börja känna av livets vibbar igen. Ja, precis. Min semester är slut och detta är första veckan på jobbet och det är därför jag får denhär ångesten.

Jag gillar inte tidiga mornar, samma tråkiga saker, inrutat, ospännande, livlöst. Det passar inte mig. Jag satte ett mål. Jag har uppnått målet. Det ända som binder är andras förväntingar på mig. Jag hatar att folk tror på mig. Tror att jag ska klara av saker som inte andra klarar av - saker som jag inte vill göra. Att leva upp till andras bild av mig. Jag vet ju fan inte ens hur jag är och vad jag vill.

Jag ska nog inte ens gå in på Hultan-ämnet. Lämna det liksom oberört och magiskt med dem som som man tillbringade veckan med. Det är verkligen så som Mandie sa, när man väl kommer hem så minns man bara det roliga och nu sitter jag typ och bara längtar tillbaka! Har jättesvårt att tänka mig att jag typ satt och tjöt där nere två dagar efter varandra bara för att massa saker blev snodda och saker totalsket sig.

Sedan blev det stopp. Massa virrekladd att skriva, men nu blir det film med brulle.
Jag gillar inte att blogga längre.

Helgen är över och nu så kastas man direkt in i nästa vecka direkt då.
Helgen var bra, allt gick bara så himla fort! Träffat mycket bra folk som jag inte har träffat på väldigt länge och sådant är alltid kalasbra! Bra människor är så jävla bra, mindre bra människor behöver jag inte bry mig om längre och det är också bra. Jag vet liksom vart jag står och vart jag har alla andra, tror jag iaf. Även om jag inte känner Viken som hemma så gillar jag det väldigt mycket ibland. Typ under KaneBÅLEN tex :)
It´s just sugeraweet.

Men nu väntar Hultsfred. Åker väl på tisdagen så de är mycket som ska fixas imorgon. Em, ja, allt måste väl tas tag i  imorrn då typ inget mera än att beställt biljetterna har blivit gjort. Men jag funkar bäst när det är stressat och pressat så jag ser fram emot en produktiv morgondag då det bär ner till Västervik och massa saker ska inhandlas med JimPimp som också ska iväg, men på helt andra äventyr. Skrev lite med Landan förut också och blev ännu mer aspepp så nu har jag målat spelschemat i alla regnbågens färger beroende på om banden är Kanon, bra, okej, dåliga, eller död. Sen så är karta utprintat för alla områden och det. SNART BÄR DET AV!! SUPERKALAS!!

Jag verkligen älskar semestern. Jag vill fortsätta leva såhär och aldrig återgå till jobbets plikt. Vill resa, ha kul, träffa männsikor, träffa den där jävla Mr K som inte vill dyka upp och bara leva livet. Jag är trött på hur jag "lever livet" just nu. För det är jävligt segt. Eller, under semestern nu så är det nog ganska okej på den fronten, men annars har jag bara ett tråkigt liv. Folk säger att det blir vad man gör det till och det vet jag. Men samtidigt så säger alla att man måste ta ansvar och leva "ordentligt". Sköta sitt jobb, saker ska se bra ut utåt. Man ska tvätta sin bil, handla mat, städa sitt hus, passa tider, vara artig och allt sådant. Jag vet, det hör till, men jag vill inte ha det så.
Jag vill att mitt hem ska vara ett par utslitna skor i nya omgivningar tillsammans med en person som betyder allt.

Drömmar säger några. Men varför kan inte ens liv vara en dröm? Måste man begränsa allt man vill till kategorin "Drömmar"? Jag vill inte det. Jag vill leva det liv jag vill.

Aja, den som lever får se och först så måste jag överleva Hultan.